Inför premiären av den tredje Twilightfilmen – Eclipse – grubblar vi journalister över hur en babblig och inte särskilt snyggt formulerad romanserie kan få ett sådant genomslag som Stephenie Meyers.

Har behovet skapats av skräcken för Usama Bin Laden? Eller beror det på att serien skildrar indianer som moderna individer i jeans? Eller är den karismatiska serien i själva verket en konspiration av konservativa krafter i USA för att få unga att avstå sex före äktenskapet? Funderingar från svenska medier den senaste tiden.

Som så ofta när unga kvinnor blir passionerat intresserade av något ställer sig resten av världen undrande. Som om passion skulle vara något annat på en fotbollsplan än i läs- eller biofåtöljen.

För helt oavsett vad mormonen Stephenie Meyers hade för agenda när hon skrev böckerna, är det passion som sålt 100 miljoner exemplar av de fyra delarna (siffran är från mars i år) och gjort att de två första filmatiseringarna har spelat in över åtta miljarder kronor.

Samtidigt är de spretande analyserna ett bevis på livskraften i den värld som Meyer har skapat uppe i det lilla samhället Forks i nordvästra USA. Den lever sitt liv oavsett böckernas eller filmernas konstnärliga kvalitet.

I Eclipse ska Bella Swan (Stewart) gå ut high school, men hinner inte tänka på skolan. Huvudet är fullt av ambivalens och hjärtat av blandade känslor. Hon har bestämt sig för att ha sex med Edward (Pattinson) och bli vampyr efter skolavslutningen. Men i vägen står den fysiska attraktionen till varulven Jacob, och inte minst Edward själv med sin ålderdomliga syn på kärlek och sex.

Ska hon gå med på hans krav om giftermål? En inledande scen visar hur de förhandlar, han vill binda sig, hon vill förvekliga sig genom att bli vampyr. Även samlag är villkorat, han vägrar innan de har gift sig, dels för att skydda henne mot våldsam vampyrlusta, dels på grund av en ridderlig idé om att rädda hennes själ (undan synden får man förmoda).

Bella får representera vår tid, som ger efter för behov och känslor, medan Edward står för en ålderdomlig moral som går ut på att tygla sig, att hålla tillbaka. Och det är precis i glappet mellan de två livshållningarna som Twilights lockelse ligger. För vad upptar unga människors tankar mer än just detta – ska man vräka i sig eller inte äta alls, förfölja sitt kärleksobjekt eller låtsas som ingenting, dricka sig redlös eller vara nykterist.

Hur hanterar man sina passioner? Det är begripligt att återhållsamheten känns exklusiv för en generation unga som vuxit upp med budskapet att man ska att unna sig allt – hela tiden.

I Hard candy-regissören David Slades händer blir detta en film med självdistans, som när Edward kommenterar Jacobs nakna överkropp med att fråga om han inte har en t-shirt att sätta på sig. Taylor Lautner, som Jacob, får en uppfriskande roll som spefull alternativ förste älskare. I Eclipse får vi också bättre syn på Bellas egen drivkraft, hennes handlingar framstår mindre viljelösa än tidigare.

Det vore enkelt att avfärda Twilightfilmerna som ojämställda och värdekonservativa. När rivalerna, över Bellas huvud, kommer fram till att hon inte vet vad hon vill luktar det hederstänkande. Men samtidigt skildras berättelsen med en kvinnlig blick. Bella är inte objekt, det är i stället männen som äts upp av kameran. Det är hon som tar över den manliga klichén om att vara pådrivande sexuellt och vilja ha sin frihet, medan Edward håller på sig och vill säkra ringen.

Eclipse är på inget sätt en fantastisk film. Här finns en sekvens när Bella och Edward åker till Florida som borde ha strukits, specialeffekterna är fortfarande ojämna trots en budget på 65 miljoner dollar och tjatet om att Bella behöver skydd är efter tre filmer lika störande som rundgång.

Men det är mer underhållande än tidigare att tillbringa två timmar av en solig sommardag i regniga Forks.